mary

Jag har länge funderat på detta fenomen. Jag vet inte riktigt om mina åsikter är mina egna eller om de helt enkelt överförts från min mor. Hennes åsikt är att "tatueringar är för brottslingar och sjömän". Men hur ser verkligheten ut? Jo, massor om människor har tatueringar. Man ser en på var och varannan kropp. En del är helt synliga, andra svårare att upptäcka. Vanligtvis har tjejer mindre tatueringar på gömda ställen och killar stora tatueringar på armar etc. Finns det anledningar till att det är så? Är det egentligen mer manligt med tatueringar? Varför gör människor tatueringar?

Det finns självklart flera svar till de här frågorna. Men allvarligt talat så tror jag att det hela grundar sig i tradition. De flesta brottslingarna och sjömännen var och är män. Sen passar stora tatueringar bättre på män som har större armar och muskler. Och, ja, tauteringar är manligt! Varför gör då tjejer tatueringar? Det känns nästan som de flesta vill ha en tatuering bara för att de kan. Det känns inte som alla tänker på konsekvenserna av att ha tatueringar. I och för sig är de mer "folkliga" nu men de väcker fortfarande fördomar. Man litar mer på en person som inte har en döskalle (or whatever) på överarmen. Tatueringar visar mer än kläder och väcker på så sätt starkare känslor.  Dessa aspekter bör tas med innan man gör tatuering. Sen bör man även ta reda på hur mycket det skulle kosta ifall man tog bort den. En tatuering är inte vad som helst. Det måste man komma ihåg. Det tror jag många glömmer bort. Den sitter där förevigt. Det är lång tid.

Jag har spenderat ett antal timmar på att plugga in idrottsteori. Problemet med det hela är att min lärare inte stavar eller uttrycker sig korrekt i vissa situationer. Det förstör mycket för oss besserwissrar då vi hakar upp oss på stavfelen och ordföljden.

Är det rätt att lärare kräver helt korrekta arbeten när de själva inte lämnar ut information som är bra formulerad? Får vi ställa oss upp och säga ifrån? Kan vi lämna tillbaka häftet med anmärkningar och sig "några tips bara". Påverkar det då vårt betyg? Tycker lärare om när eleverna inte bryr sig eller tyder denna gest på att man är extra engagerad.

Att lämna in eller icke lämna in en rättning. Det är frågan.

Tittade på delar av Godmorgon Sverige förut idag. Ett inslag jag såg handlade om "Klimatkampen" en slags tävling mellan olika gymnasieskolor om klimatet. Målet var att ta fram bra ideer på hur klimatet kan räddas och göra ungdomar mer klimatmedvetna. Två gymnasister intervjuades och berättade om sina projekt. En av dem har gjort en modell av ett "idealsamhälle" och säger "staden är viktigast" när hon förklarar sin modell.

De som känner mig förstår att det uttalandet inte går hem hos mig. Visst, staden är ganska viktig när man tänker på handel och information. MEN! man odlar inget i stan och inga djur kan födas upp där. Landet där grödor odlas och djur växer upp är den viktigaste delen i ett land. Skapar man två stater där den ena är en ren stadsstat och den andra är en bondestat så skulle bondestaten överleva längre. För man kan inte äta telefoner eller datorer,  man kan inte ens äta modellen som den där tjejen gjort.

Jag har lust att skriva något jättesmart. Något som får alla att haja till och tänka "jaha" eller "wow". Något som berör och väcker folks intresse, får dem att fundera.


Men jag kommer inte på något att säga det enda jag tänker på nu är att jag borde läsa Pride and Prejudice eftersom den ska vara utläst och skriven om till på fredag. Problemet är att jag inte har någon lust att läsa Pride and Prejudice. Jag skulle hellre göra något annat. Till exempel skulle jag vilja skriva något jättesmart. Något som får alla att haja till och tänka "jaha" eller "wow". Något som berör och väcker folks intresse, får dem att fundera.

När man är liten får man lära sig att man inte ska slänga saker i naturen men samtidigt så finns det alltid vuxna i närheten som plockar undan det man stökar ner och säger till en när man ska städa sitt rum. Ska man inte förstå det själv egentligen?

Jag gick hem från bussen idag. Jag bor på landet och vägen till min busshållplats är verkligen död. Det åker inte alls många bilar där och vägen är kantad av åkermark och lite skog. På vägkanten låg det idag en krossad Martiniflaska. Hur har den hamnat där? Var den för tung att bära på? (man går högst 2km till/från busshållplatsen) Var det frustrerande att den var tom? Eller var det någon som slängde ut den ur en bil för att den tog för stor plats? Det finns inget bra svar till varför den flaskan låg krossad där på marken. Den visar bara att barnen inte lär sig att man inte ska slänga saker i naturen. Det är inte precis jobbigt att bära med sig flaskan i högst 10min till. Personen i fråga lär ju ha bärt flaskan längre innan, när det fortfarande var Martini kvar.

Folk slänger saker i naturen och tror att något ska ta hand om det. Vem ska göra det? Det finns inga som jobbar med det och ingen privatperson går ut och börjar plocka skräp för skoj skull. Vi är alldeles för bortskämda. Vi tror att allt kommer att lösa sig. Glasflaskan förmultnar nog, vi får nog ett jättebra jobb, jag kommer inte få några värre sjukdomar etc etc. Man måste kämpa lite för det fortsatta livet. Om vi nu slänger en glasflaska i naturen vad är det då som säger att vi inte slänger andra saker? Varför slänger vi inte allt skräp hur som helst i naturen? Det måste finnas någon spärr och den borde även innefatta glasflaskor.

Svenskar "ska" vara tysta och inte ta plats. Vi ska tycka att alla har rätt och försöka vara alla till lags. Vill vill helst inte prata högt om våra tankar och funderingar. Vi vill inte berätta vad vi känner rakt ut. En del vågar inte ens prata med personen de gillar. Hur ska man då få reda på vad den andra personen tycker? Eller hur den andra personen är på riktigt?

Jag har en vän som gillar en kille som hon har ganska nära kontakt med. Hon umgås inte med honom men hon träffar honom regelbundet. Problemet är att hon inte vågar prata med honom. Inte ens när hon är själv med honom vågar sig ord över hennes läppar. Hur ska flickan klara sig? Vad är lösningen på problem som detta? Ska man strunta i det och låta känslorna dö ut? Eller ska man försöka att göra det bästa av situationen och hitta en lösning? Jag tror på det senare alternativet även om jag vet, från egen erfarenhet, att det är grymt jobbigt att säga hur man känner. Det blir mer "han kanske fattar om jag ler lite"? Eller "jag kan krama honom extra hårt". Även om man inbillar sig själv till att tro att han har fattat och vet precis hur man känner så är det oftast inte så. Är du en person som ler ofta så märks ett extra leende inte. Är det även så att du inte känner personen du gillar så bra så vet ju inte hon/han hur du brukar bete dig och kan då inte se vad du gör annorlunda eftersom hon/han lärt känna dig som du är nu.

Vad kan man göra? Jo! Prata med personen. Det är det enda rätta. Det enda som verkligen får personen att förstå vad du känner. Men det kan man ju inte göra. Iaf inte om man är "svensk".

Tidigare i veckan snöade det och det kändes som om vintern aldrig skulle ta slut. Men sen blev det plusgrader och jag var tvungen att bygga vinters första och enda snögubbe, för att inte gå miste om det. Mina beräkningar om att snön skulle smälta stämde. Redan dagen efter att jag byggt snögubben så började man se marken igen.

Det jobbigaste med att våren kommer är perioden mellan det blöta vintervädret och det torra vårvädret. Slask är något som ingen tycker om. Det tillför ingenting, det bara ligger där som gröt och förstör vägen man går på. Man måste nästan välja skor efter vädret för går man i ickevattentäta skor så får man blöta strumpor och jag tror inte jag är den enda som avskyr blöta strumpor.

Kort och gott så borde slask förbjudas! Jag vill se barmark där man kan gå med vårskor utan att behöva tänka på sina blöta strumpor och frysa om tårna.

Okej, nu kör vi vad har vi?
- En dag som ska uppmärksamma kärleken
- Kärlek kan inte köpas
- Vi köper jättemycket presenter

Jag har alltid varit exalterad inför Alla hjärtans dag. Stora förväntningar om att i år kanske jag får en anynom ros från en hemlig beundrare, en chokladask bara för att eller ett litet kort med en mysig dikt.

ALLTID har förväntningarna varit för höga eftersom jag adrig fått en anonym ros, jag har inte fått den där chokladen och kortet har aldrig nått min brevlåda. Därför har jag i år kommit fram till att inte tycka om Alla hjärtans dag. Det är ingen bra dag. Den ger bara upphov till sorg och sänkt självförtoende för man vill ha en ros eller något uppmuntrande. Man man blir utan och ska ändå se nöjd och glad ut. "Du får nog nått nästa år", "men jag tycker om dig Marie!", "Jag kan rita ett kort åt dig?". Jaja, gör allt för att det uppenbara inte ska visas.

Nej, i år har jag inga förväntningar, i år blir det inga hjärtan, ingen choklad och inga rosor...

Jag har aldrig sett fram emot andras födelsedagar mer än på det sättet att det är kul att ge presenter, men det är något speciellt med 18års dagar. Jag ser fram emot min födelsedag så mycket att jag verkligen känner lyckan som mina äldre vänner känner (de som fyller några månader före mig).  Glädjen kommer vara så stor och smitta av sig så mycket att jag verkligen längtar till att få känna av den lyckan både på min egen dag men framför allt på mina vänners!

Många tror att det räcker med att vara först med det senaste och alltid ha dyra kläder. Men! Så är inte fallet! Det viktigaste med en klädstil är att det är unik och att man uttrycker sig själv i den! För att göra det och få sin egna kompletta garderob MÅSTE man kombinera nya kläder, egen sydda kläder och SECOND HAND!

Varför? Jo, för att alla kläder inte går att hitta i vanliga butiker och det som finns i butiker är massproducerat. Sen går inte alla kläder att sy heller. Eller går, går det men det tar ganska lång tid att sy en kappa eller en riktigt snygg väska.

Kruxet med second hand är att det tar tid. Man måste göra som Pippi och bli en pasionerad sakletare! Det smartaste är att veta precis vad man vill ha och leta efter det eftersom strösamt tittade inte är att rekomendera då det tar tid att titta igenom allt. Men oftast är det det strösamma shoppandet som leder till de bästa fynden. Så har du tid! Ge dig ut på jakt efter de gömda skatterna!

Jag förstår mig inte riktigt på stilikoner. Vad ska man ha dem till? "Jag vill klä mig som henne", "Hon är den snyggaste av alla!" Jesus (Men uttal som Martin i Drömkåken). It drives me Craaaazy! Visst man kan ta insperation från dem men att vilja klä sig precis som dem är sjukt! När man i tidningar tipsar om hur man, även om man har en tight budget, kan se ut som olika kändisar (Det är dem "vi" vill se ut som). Why?! Jag vill se ut som mig. Jag vill vara mig! Jag vill inte andra ser ut som mig! Jag vill att folk ska inspireras av mig och sen göra något eget! Kopior finns det redan alldeles för många. Jag vill se fler orginal!  

Ja, jag köpte kläderna.
Ja, jag väntade utanför.
Ja, jag trängdes och knuffades och sprang.

För att köpa kläder som jag ville ha! Inte för att bevisa för andra att jag kunde och lyckades köpa dem som andra verkar göra. Shoppadet har blivit en tävling i vem som har snyggast och mest eftertraktade kläder istället för att ha kläder man själv vill ha. När man köper kläder köper man kläder som man verkligen tycker om och som man tror att man kommer använda en lång tid framöver.

Jag läste om V&R i NA förra veckan och två unga tjejer intervjuades och sa att det är "B" att använda kläderna från V&R kollektionen nästa år. Skitsnack!  Älskar du inte kläderna köper du dem inte. Kläder är känslor. Vill du ha ett plagg vill du ha det länge och inte bara för en kort tid. Ingen av dem som köpte älskade plagg kommer tveka inför att använda dem nästkommande år.

Köp aldrig kläder bara för att man "ska" ha de kläderna. Köp kläder DU vill ha. Annars kommer du aldrig vara dig själv och ständigt ljuga om dig själv.