mary

När man är liten får man lära sig att man inte ska slänga saker i naturen men samtidigt så finns det alltid vuxna i närheten som plockar undan det man stökar ner och säger till en när man ska städa sitt rum. Ska man inte förstå det själv egentligen?

Jag gick hem från bussen idag. Jag bor på landet och vägen till min busshållplats är verkligen död. Det åker inte alls många bilar där och vägen är kantad av åkermark och lite skog. På vägkanten låg det idag en krossad Martiniflaska. Hur har den hamnat där? Var den för tung att bära på? (man går högst 2km till/från busshållplatsen) Var det frustrerande att den var tom? Eller var det någon som slängde ut den ur en bil för att den tog för stor plats? Det finns inget bra svar till varför den flaskan låg krossad där på marken. Den visar bara att barnen inte lär sig att man inte ska slänga saker i naturen. Det är inte precis jobbigt att bära med sig flaskan i högst 10min till. Personen i fråga lär ju ha bärt flaskan längre innan, när det fortfarande var Martini kvar.

Folk slänger saker i naturen och tror att något ska ta hand om det. Vem ska göra det? Det finns inga som jobbar med det och ingen privatperson går ut och börjar plocka skräp för skoj skull. Vi är alldeles för bortskämda. Vi tror att allt kommer att lösa sig. Glasflaskan förmultnar nog, vi får nog ett jättebra jobb, jag kommer inte få några värre sjukdomar etc etc. Man måste kämpa lite för det fortsatta livet. Om vi nu slänger en glasflaska i naturen vad är det då som säger att vi inte slänger andra saker? Varför slänger vi inte allt skräp hur som helst i naturen? Det måste finnas någon spärr och den borde även innefatta glasflaskor.